Bloggfunderingar. Varför hålla på egentligen?

Jag följer en del bloggar och upptäcker då och då nya. Idag har jag fått nys om en som både får mig att känna en massa olika känslor och beundra de vackra orden och hur han skriver. Läs gärna Kristian Gidlunds  I kroppen min och känn efter själv...

Att läsa hans blogg får mig att fundera på vad det är jag håller på med egentligen. Varför ska jag hålla på att blogga när jag inte har nåt så viktigt att skriva om?

Jag lever i en skyddad verkstad och har alltid gjort: jag är inget skilsmässobarn, jag har aldrig blivit misshandlad eller våldtagen, jag har aldrig testat knark, jag har aldrig (hittills) blivit dumpad. Jag har aldrig brutit några ben i kroppen, jag har aldrig opererat mig och enda gången jag legat på sjukhus var när jag födde vår son. Inga depressioner, inte blivit utsatt för rån eller haft inbrott, aldrig sett några hemska olyckor (tack och lov!) och jag gillar inte konflikter så de håller jag mig utanför.

Är det bara när man någon gång utsatts för traumatiska händelser eller är nära döden som man kan skriva sånt som berör? Blir tankarna och orden så mycket mer utstuderade, viktiga och vackra för att man befinner sig i den livssituationen?

Jag har ingen aning, men jag börjar ana att jag borde skriva på nåt annat än den här bloggen i allafall.
För det enda jag har är min fantasi, och den går inte av för hackor. Undrar hur många historier jag har dagdrömt ihop egentligen under drygt 40 år? Otaliga!

Jag tror jag ska göra slag i saken och börja skriva på den där fantasy-boken istället. Så vet ni vad jag håller på med eftersom det nog blir ganska tyst här, förutom nån bild då och då från mobilen kanske.

Jag tänker på Håkan Nesser, som blev intervjuad av Rikard Olsson på Språkvårdsdagen som jag var på. Han sa nåt som jag blev så glad av och det var att han började skriva (i 30-års åldern tror jag) för att han helt enkelt fick mer tid till att skriva. Det var enda orsaken till att han äntligen började. (Vilken tur för oss läsare!)
Man kan ta sig tid också, och det är väl det jag får göra om det ska bli nåt skrivet.
Så, nu har jag "sagt" det högt... Men det kanske bara blir en novell, who knows.

Jag hänger ju en del på www.poeter.se också, men nu var det länge sen. Känner lite abstinens faktiskt.

Det är nåt speciellt med ord som berör och jag läste nånstans att Ruduard Kipling (Djungelboken) har sagt att "Ord är människans mäktigaste drog." Den formuleringen fascinerar mig och jag undrar hur han menade, egentligen? Jag vet hur jag menar, och det får jag nöja mig med.