Har åkt en del tåg idag och passade på att ta med mig en av mina favorittidningar. Förra numret dock, ligger lite efter i min läshög… Det är Modern psykologi – tidningen för dig som tänker, som det står som underrubrik. Det var en artikel om/med författaren Siri Hustvedt och några formuleringar där fastnade.
Till exempel att kroppen och själen inte skulle ”sitta ihop”… Va? Har jag inte hört förut. (Siri ville få bort det tänket.) Klart de hör ihop, tycker jag. Har man ont i själen så visar det sig fysiskt till slut, och tvärtom. Att leva med svår smärta tror jag kan vara otroligt nedbrytande. Men i sistnämnda fallet så tror jag också att om hjärnan får lite hjälp på traven så kan man lära sig hantera den fysiska smärtan. Det är nog svårare åt andra hållet… Kroppen tenderar att "göra som hjärnan säger", men det är inte alltid hjärnan har rätt och då får själen lida.
Nu vet jag egentligen inte vad jag pratar om eftersom jag aldrig haft svår smärta, eller rill exempel varit djupt deprimerad. Men jag tänker en massa om det jag läser, och genom åren har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Främst genom att ”skriva av mig”.
Det var också en bra formulering i artikeln om Siri Hustvedt. Hon läser cirka fem böcker i veckan och det stod ”Att läsa ger en möjlighet att förstå andra. Att skriva ger en möjlighet att förstå sig själv.”
Jag har alltid skrivit mycket för min egen skull, och det blir ju en slags bearbetning av själen/hjärnan i sig.
Det var också en bra formulering i artikeln om Siri Hustvedt. Hon läser cirka fem böcker i veckan och det stod ”Att läsa ger en möjlighet att förstå andra. Att skriva ger en möjlighet att förstå sig själv.”
Jag har alltid skrivit mycket för min egen skull, och det blir ju en slags bearbetning av själen/hjärnan i sig.
Jag och min hjärna har ett ganska bra förhållande nu för tiden. Men tonåren och ett dåligt förhållande i 20-årsåldern var inte så kul… Men jag har insett att tankarna och känslorna då har ju varit en del av min personliga utveckling och delvis format mig till den jag är idag. Jag hade aldrig fattat hur lycklig jag är nu om jag inte varit olycklig då. Det är väl därför tonåren finns. Det är ett stadium i utvecklingen vi alla måste igenom, på gott och ont.
Som jag skrev i förra rubriken, jag har det för bra och det gäller att passa på att njuta av det. Försöker tränga bort tankar som ”när ska jag drabbas av nånting då?” för det är inte nyttigt för själen att gå omkring och tänka så. Istället tänker jag på att jag och min familj är friska, och jag har ett toppenjobb. Om jag saknar nåt så är det nån att umgås med som skulle orka med mitt prat om alla mina tankar... Men här jag ju hittat ett annat sätt – att prata rätt ut i molnet! J Kanske nån dag kan det leda till nåt som jag inte ens har dagdrömt om. Den som lever får se.
