Om bakslag, en ljusglimt och hopp om livet

Nu har det redan gått flera veckor av januari 2016 och jag har inte gjort ett skit av det jag tänkte mig... Vafalls?! Nä, jag blev hindrad av virus-from-hell och har knappt orka tänka sen en dryg vecka tillbaks. Och eftersom jag (tack och lov) är sjuk väldigt sällan så blir det så otroligt himla synd om mig när jag är förkyld och febrig. Men i lördags var jag mest förbannad, så då tänkte jag att "nu är det väl ändå på väg att gå över?".
Sonen har också varit hemma med feber några dagar förra veckan, men som jag sa till både honom och mig själv - det är bättre att vara sjuk nu än i februari (när alla andra är sjuka?). För i februari ska jag ju gå på IHM-utbildning och sonen har nationella prov och en himla massa tandläkarbesök.

Ljusglimten då? Jo jag proppade mig full med värktablett en dag och tog mig till affären/posten för att hämta min nya "arbetskompis" - tadaa!


I och med detta har jag kanske slagit något slags late-adopter-rekord (?) för det har inte funnits en surfplatta i det här hushållet förrän nu. Ingen dyr, snajsig heller utan en helt vanlig Samsung som påminner mig om min mobil. Har till och med varit extra redig och skaffat mig antivirusprogram för mina mobila enheter så jag förhoppningsvis klarar mig från att bli hackad via publika wifi och sånt. (Eller också är jag bara lurad på pengarna, som vanligt).

Livet återvänder, även efter en förkylning. (Ja jag vet det finns värre sjukdomar.) Nu på tisdag ska jag dessutom göra något jag längtat efter riktigt länge. Det blir äntligen dags för yogakurs!

Så namaste på er så länge, så återkommer jag inom kort.
Aaauuuummmmm