Äntligen är jag på väg hem på min
lilla elmoppe. Jag lämnar pendelstationen bakom mig och svänger in på
grusvägen. Det är lite kyligt och det biter i kinderna, men det känns skönt och
syrerikt efter den svettiga tågvagnen.
Mina tankar vandrar medan jag sakta
och nästan ljudlöst kör genom den glesa skogen. Det är mörkt sedan länge, det
blev sent på jobbet idag med, men det är stjärnklart och halvmånen ler mot mig
på himlen. Jag drar in ett djupt andetag genom näsan och inhalerar den
underbara doften av landsbygd; jord, skog, växter och något annat
odefinierbart. Kanske ren luft?
När jag kommer ut ur skogsdungen ser
jag fem ljus sakta blinka uppe på berget bortanför älven. Det är våra grannar vindkraftsjättarna,
fem stora tremegawattare. Grannen som jobbar med vindkraft berättar stolt varje
gång vi ses att de förser hela dalgångens hus med vindkraftsel. En annan granne
har ett litet vattenkraftverk på ägorna, och förra veckan berättade han för mig
och min sambo att han är med i ännu ett forskningsprojekt om lokal
elproduktion.
Jag upptäcker att det är fullt med
fordon utanför grannen Mohammad-Johanssons i kväll. Jag krypkör förbi deras
stora gårdsplan och hus, och kommer på att det är ju nu de har sitt stora kalas
eftersom både Hadiya och Kent fyller 50 år den här månaden. Jag måste komma
ihåg att skicka en Instabookhälsning till hundraåringen när jag kommer hem.
Hadiya berättade för mig förra
månaden att de har satt upp fler solcellspaneler och hyrt fler batterier för
att kunna ha gott om el till kalaset. Först till all matlagning för att mätta
över 70 personer, och sedan för att ha värme och belysning i hela huset så nattgästerna
inte behöver frysa eller snubbla över varandra. Kalas i dagarna tre skulle de
ha minsann, berättade hon och jag tänker på hur förväntansfull och glad hon såg
ut.
Det är härligt att se alla
färdmedel som står på gårdsplanen och som gästerna använt; några elmoppar
precis som min, ett par ombyggda elbilar och en eltraktor, många vanliga cyklar
och elcyklar, och så Edvardssons häst Caroline förstås. Den stora vagnen hon
drar får minst två familjer plats i. Hon får syn på mig och frustar lite.
- Hej på dig
du, säger jag lite tyst och åker vidare.
En bit bort på vägen, men på andra
sidan, bor familjen Gochvalo. Men där är det fortfarande mörkt i huset märker
jag. De har fått lämna in sina solcellsbatterier till pantbanken berättade
pappa Josef för mig häromdagen. Ingen av dem har jobb, inte ens äldste pojken
som är en bit över 20, så de överlever på dagsverke hos lantbruksgrannar och försäljning
av de grödor de odlat själva tidigare i år.
Det lyser i deras köksfönster i
huset som står en bit in på tomten. Jag stannar och tittar in på scenen. Hela
familjen, tre vuxna och fem barn, sitter vid köksbordet som är upplyst av en
gammal hederlig fotogenlampa som hänger i taket. De verkar ha en del mat i alla
fall, och de pratar och skrattar och gestikulerar. Precis som vanligt. Jag vet
ingen familj som är så positiv, generös och pratsam som dem. Och hjälpsamma,
för de ställer alltid upp och hjälper till med vad som helst om vi grannar
behöver det.
Jag hör farmoderns härligt
kacklande skratt genom fönsterrutorna och förstår att nu berättar hon skrönor
från sitt liv som resandefolk igen. Hon är en underbar historieberättare, och
har erkänt för mig att hon gärna lägger till både humor och hemskheter, men att
det alltid finns en kärna av sanning i berättelserna.
Jag kör vidare och känner suget i
magen, det ska bli gott med kvällsmat. Vår stuga är bara några hundra meter
bort. Precis efter sista krönet, när jag även ser vårt hus, känner jag doften
av nybakat. Åh, sambon har bakat idag! Utan att vara medveten om det så gasar
jag på lite.
Himlens stjärnor speglar sig i våra
solcellspaneler. Nu när det är mörkt får de vila sig. Även härifrån ser jag de
blinkande jättarna men hör inget ljud från vindkraftsvingarna, för det blåser
inte den vinden idag.
Missan sitter på trappan och tar
emot mig med ett litet mjau. När jag närmar mig tänder sig led-lampan ovanför
dörren.
- Kom så går
vi in i värmen, säger jag till Missan och öppnar dörren.
Den överväldigande nybakatdoften
slår emot mig när vi går in, och från köket kommer min vackra sambo med rött
förkläde som nu är mer vitt på grund av mjöl.
- Välkommen
hem till bakstugan! Vi kramas och precis då kurrar min mage högljutt.
- Hahaha,
jaja du ska få äta, skrattar min sambo och jag får se den underbara smilgropen
i högerkinden.
På köksbordet står tekannan med
levande ljus under och allsköns pålägg är framdukat. På diskbänk, köksbänk och
skänken står det bröd och bakverk i alla former.
– Jösses, hur mycket har du bakat
egentligen?! utropar jag.
– Ja det blev en hel del, för idag
har vi testat den trådlösa elen från Ekbergs vattenkraftverk. Han bad mig hålla
på tills strömmen gick, så att säga. Men det gjorde den aldrig. Han ringde
förut och var själaglad, för nu har han lyckats samla in en himla massa data
som går att forska vidare på.
– Ja det var väl för väl att den
där svarta lådan utanför huset fungerar då, säger jag och sätter mig vid
bordet. Ska jag hälla upp te till dig med?
– Ja tack, nu är jag också
vrålhungrig.
Efter maten sätter vi oss i soffan
och läser lite på våra plattor. Det plingar till i sambons platta.
– Oj, det är en avisering från vår
dotters medicinapp, men en grön, säger sambon som får fram sin orosrynka mellan
ögonbrynen.
- Jag ringer
henne i alla fall och kollar så hon mår bra, det är nog bara något med
blodsockret igen.
– Hälsa från mig, säger jag.
Jag fortsätter att läsa mina mejl
och har ett från sonen. Han undrar om vi kan hjälpa till att skörda det sista i
växthuset på restaurangtaket i morgon. Han bjuder på middag som tack för hjälpen
skriver han. Ja det vore kul att få se
storstan och en god middag! Sonens restaurang har gått riktigt bra redan från
början och han har medvetet satsat enbart på ekologiska och så närproducerade
livsmedel som möjligt. Dessutom har han en förmåga att hitta på nya rätter och
kombinationer hela tiden, så menyn är lite väl flexibel enligt mig. Men
gästerna verkar gilla att det inte är samma rätter på menyn varje vecka, så det
är väl det som är grejen gissar jag.
Jag går in på min transportapp och
bokar plats i elbussen åt oss i morgon.
– Dottern hälsar tillbaka, säger
min sambo och sätter sig bredvid mig igen. Hon var och tränade, så det var
därför vissa värden kom över de inställda gränserna, men hon mår bara fint.
Jag berättar om morgondagens resa
till storstan och att elbussen är bokad.
- Vad bra,
säger sambon. Då kan jag passa på att byta hyrkläder hos Dannes. Nu vill jag ha
några stickade plagg istället. Och skulle inte du klacka om dina boots?
- Det har du
rätt i. Jag går och ställer fram skorna med en gång.
Vi projicerar en större bild från
min läsplatta och väljer en nyhetskanal. De pratar precis om senaste
FN-rapporten om klimatförändringarna. Det är en paneldebatt mellan olika miljö
och klimatorganisationer, politiker, vanligt folk och företagare. Moderatorn är
slipad och ställer samma fråga fast på olika sätt till paneldeltagarna. Jag
tänker att debattörerna ändå är väldigt samsynta när det gäller växthusgasutsläpp
och resurshushållningen.
Annat var det för dryga tiotalet år
sen. Klimatförhandlingar utan konkreta resultat, politiker som inte vågade ta
obekväma beslut, och människor som inte visste vad de skulle göra för att rädda
världen. Det vi redan då såg och visste var att konsekvenserna av klimatförändringarna
blev fler och värre världen över. Till och med här i vårt lilla hörn av
planeten.
Programmet närmar sig sitt slut och
moderatorn ställer en fråga till alla på en gång;
- När tycker
ni att det globala samhället på riktigt började uppmärksamma klimatfrågan och
hållbarhetsprinciperna?
Det är tyst en stund i panelen och
deltagarna sneglar lite på varandra. Men de börjar prata i stort sett
samtidigt, och jag funderar på om de har lärt sig telepati när de nästan i kör
säger;
- Efter
klimatförhandlingarna 2015 när alla länder fantastiskt nog kom överens. Men
kanske hade kollapsen i USA något med det att göra förstås. Stora kriser kräver
stora förändringar, och efter det insåg vi väl allihop att vi är ett
folk, på en planet.