Vintervardagkväll (= en liten berättelse jag skrivit)

Äntligen är jag på väg hem på min lilla elmoppe. Jag lämnar pendelstationen bakom mig och svänger in på grusvägen. Det är lite kyligt och det biter i kinderna, men det känns skönt och syrerikt efter den svettiga tågvagnen.

Mina tankar vandrar medan jag sakta och nästan ljudlöst kör genom den glesa skogen. Det är mörkt sedan länge, det blev sent på jobbet idag med, men det är stjärnklart och halvmånen ler mot mig på himlen. Jag drar in ett djupt andetag genom näsan och inhalerar den underbara doften av landsbygd; jord, skog, växter och något annat odefinierbart. Kanske ren luft?

När jag kommer ut ur skogsdungen ser jag fem ljus sakta blinka uppe på berget bortanför älven. Det är våra grannar vindkraftsjättarna, fem stora tremegawattare. Grannen som jobbar med vindkraft berättar stolt varje gång vi ses att de förser hela dalgångens hus med vindkraftsel. En annan granne har ett litet vattenkraftverk på ägorna, och förra veckan berättade han för mig och min sambo att han är med i ännu ett forskningsprojekt om lokal elproduktion.

Jag upptäcker att det är fullt med fordon utanför grannen Mohammad-Johanssons i kväll. Jag krypkör förbi deras stora gårdsplan och hus, och kommer på att det är ju nu de har sitt stora kalas eftersom både Hadiya och Kent fyller 50 år den här månaden. Jag måste komma ihåg att skicka en Instabookhälsning till hundraåringen när jag kommer hem.

Hadiya berättade för mig förra månaden att de har satt upp fler solcellspaneler och hyrt fler batterier för att kunna ha gott om el till kalaset. Först till all matlagning för att mätta över 70 personer, och sedan för att ha värme och belysning i hela huset så nattgästerna inte behöver frysa eller snubbla över varandra. Kalas i dagarna tre skulle de ha minsann, berättade hon och jag tänker på hur förväntansfull och glad hon såg ut.

Det är härligt att se alla färdmedel som står på gårdsplanen och som gästerna använt; några elmoppar precis som min, ett par ombyggda elbilar och en eltraktor, många vanliga cyklar och elcyklar, och så Edvardssons häst Caroline förstås. Den stora vagnen hon drar får minst två familjer plats i. Hon får syn på mig och frustar lite.

- Hej på dig du, säger jag lite tyst och åker vidare.

En bit bort på vägen, men på andra sidan, bor familjen Gochvalo. Men där är det fortfarande mörkt i huset märker jag. De har fått lämna in sina solcellsbatterier till pantbanken berättade pappa Josef för mig häromdagen. Ingen av dem har jobb, inte ens äldste pojken som är en bit över 20, så de överlever på dagsverke hos lantbruksgrannar och försäljning av de grödor de odlat själva tidigare i år.

Det lyser i deras köksfönster i huset som står en bit in på tomten. Jag stannar och tittar in på scenen. Hela familjen, tre vuxna och fem barn, sitter vid köksbordet som är upplyst av en gammal hederlig fotogenlampa som hänger i taket. De verkar ha en del mat i alla fall, och de pratar och skrattar och gestikulerar. Precis som vanligt. Jag vet ingen familj som är så positiv, generös och pratsam som dem. Och hjälpsamma, för de ställer alltid upp och hjälper till med vad som helst om vi grannar behöver det.

Jag hör farmoderns härligt kacklande skratt genom fönsterrutorna och förstår att nu berättar hon skrönor från sitt liv som resandefolk igen. Hon är en underbar historieberättare, och har erkänt för mig att hon gärna lägger till både humor och hemskheter, men att det alltid finns en kärna av sanning i berättelserna.

Jag kör vidare och känner suget i magen, det ska bli gott med kvällsmat. Vår stuga är bara några hundra meter bort. Precis efter sista krönet, när jag även ser vårt hus, känner jag doften av nybakat. Åh, sambon har bakat idag! Utan att vara medveten om det så gasar jag på lite.

Himlens stjärnor speglar sig i våra solcellspaneler. Nu när det är mörkt får de vila sig. Även härifrån ser jag de blinkande jättarna men hör inget ljud från vindkraftsvingarna, för det blåser inte den vinden idag.

Missan sitter på trappan och tar emot mig med ett litet mjau. När jag närmar mig tänder sig led-lampan ovanför dörren.

- Kom så går vi in i värmen, säger jag till Missan och öppnar dörren.

Den överväldigande nybakatdoften slår emot mig när vi går in, och från köket kommer min vackra sambo med rött förkläde som nu är mer vitt på grund av mjöl.

- Välkommen hem till bakstugan! Vi kramas och precis då kurrar min mage högljutt.

- Hahaha, jaja du ska få äta, skrattar min sambo och jag får se den underbara smilgropen i högerkinden.

På köksbordet står tekannan med levande ljus under och allsköns pålägg är framdukat. På diskbänk, köksbänk och skänken står det bröd och bakverk i alla former.

– Jösses, hur mycket har du bakat egentligen?! utropar jag.

– Ja det blev en hel del, för idag har vi testat den trådlösa elen från Ekbergs vattenkraftverk. Han bad mig hålla på tills strömmen gick, så att säga. Men det gjorde den aldrig. Han ringde förut och var själaglad, för nu har han lyckats samla in en himla massa data som går att forska vidare på.

– Ja det var väl för väl att den där svarta lådan utanför huset fungerar då, säger jag och sätter mig vid bordet. Ska jag hälla upp te till dig med?

– Ja tack, nu är jag också vrålhungrig.

Efter maten sätter vi oss i soffan och läser lite på våra plattor. Det plingar till i sambons platta.

– Oj, det är en avisering från vår dotters medicinapp, men en grön, säger sambon som får fram sin orosrynka mellan ögonbrynen.

- Jag ringer henne i alla fall och kollar så hon mår bra, det är nog bara något med blodsockret igen.

– Hälsa från mig, säger jag.

Jag fortsätter att läsa mina mejl och har ett från sonen. Han undrar om vi kan hjälpa till att skörda det sista i växthuset på restaurangtaket i morgon. Han bjuder på middag som tack för hjälpen skriver han.  Ja det vore kul att få se storstan och en god middag! Sonens restaurang har gått riktigt bra redan från början och han har medvetet satsat enbart på ekologiska och så närproducerade livsmedel som möjligt. Dessutom har han en förmåga att hitta på nya rätter och kombinationer hela tiden, så menyn är lite väl flexibel enligt mig. Men gästerna verkar gilla att det inte är samma rätter på menyn varje vecka, så det är väl det som är grejen gissar jag.

Jag går in på min transportapp och bokar plats i elbussen åt oss i morgon.

– Dottern hälsar tillbaka, säger min sambo och sätter sig bredvid mig igen. Hon var och tränade, så det var därför vissa värden kom över de inställda gränserna, men hon mår bara fint.

Jag berättar om morgondagens resa till storstan och att elbussen är bokad.

- Vad bra, säger sambon. Då kan jag passa på att byta hyrkläder hos Dannes. Nu vill jag ha några stickade plagg istället. Och skulle inte du klacka om dina boots?

- Det har du rätt i. Jag går och ställer fram skorna med en gång.

Vi projicerar en större bild från min läsplatta och väljer en nyhetskanal. De pratar precis om senaste FN-rapporten om klimatförändringarna. Det är en paneldebatt mellan olika miljö och klimatorganisationer, politiker, vanligt folk och företagare. Moderatorn är slipad och ställer samma fråga fast på olika sätt till paneldeltagarna. Jag tänker att debattörerna ändå är väldigt samsynta när det gäller växthusgasutsläpp och resurshushållningen.

Annat var det för dryga tiotalet år sen. Klimatförhandlingar utan konkreta resultat, politiker som inte vågade ta obekväma beslut, och människor som inte visste vad de skulle göra för att rädda världen. Det vi redan då såg och visste var att konsekvenserna av klimatförändringarna blev fler och värre världen över. Till och med här i vårt lilla hörn av planeten.

Programmet närmar sig sitt slut och moderatorn ställer en fråga till alla på en gång;

- När tycker ni att det globala samhället på riktigt började uppmärksamma klimatfrågan och hållbarhetsprinciperna?

Det är tyst en stund i panelen och deltagarna sneglar lite på varandra. Men de börjar prata i stort sett samtidigt, och jag funderar på om de har lärt sig telepati när de nästan i kör säger;

- Efter klimatförhandlingarna 2015 när alla länder fantastiskt nog kom överens. Men kanske hade kollapsen i USA något med det att göra förstås. Stora kriser kräver stora förändringar, och efter det insåg vi väl allihop att vi är ett folk, på en planet.